4/8 2005 00:04:09
Rapport från F.E.M 2005
 |
Som de luttrade fjällrävar vi är bestämde vi oss tidigt för att ställa upp i årets upplaga av Fjällräven Extreme Marathon (F.E.M). Nytt för året var att tävlingen flyttats från Åre till Kebnekaise. Årets bana lovade 60 kilometer fågelvägen med 4000 tuffa höjdmeter. Detta kräver en del så vi fick specialträna backpass med packad ryggsäck. På fyra pass lyckades vi få ihop ca 3700 höjdmeter.
Behovet av viktoptimering gjorde att vi sökte ett samarbete med friluftsbutiken Uteliv i Linköping. Vi bestämde oss för att använda den nya ryggsäcken Trailrunner från Lundhags. Det krävdes dock en del modifieringar för att få säcken att passa våra späda multisportkroppar. Slutlig vikt på tävlingsutrusningen inklusive vätska blev 5,2 kilo per man.
Efter det sista hårda backpasset i hemmaterrängen kring Åby började Pär känna sig krasslig. Ett läkarbesök visade att han fått Borelia – inte bra… Trots detta satt vi på fredagen fulla av förväntan på planet till Kiruna.
Startskottet i Nikkaluokta gick klockan tio på lördagsmorgonen. Efter en halvtimme hade fyra lag gått loss i en tätklunga: Team Uteliv, ProffsPoolen, Team Outside och Team Sportia. Vi kände att vi var något starkare uppför och försökte utnyttja detta. Vid Tjeuratjåkka, den tredje kontrollen, efter en dryg timme och 1000 höjdmeter hade vi en lucka på nästan två minuter. Ledningen varade inte länge. Redan i utförslöpningen ned till nästa kontroll var övriga tätlag ikapp. Under den fortsatta utförslöpningen ned mot Ladtjovagge vrickade Pär till foten.
Fram till Kebnekaise fjällstation höll tätgruppen på fyra lag ihop. Därifrån var stigningen till nästa kontroll dryga 300 höjdmeter. Där fick vi en återigen en lucka, denna gång på två minuter. Vi lyckades sedan hålla en lucka över de avslutande kontrollerna, Kaipak och Lillberget, fram till målet vid nattlägret väster om Elsas bro.
Strax efter målgången insåg Henke att hans skor varit med alldeles för länge. Båda sulorna höll på att släppa på insidan. Vad göra? Pär ”McGyver” hade förstås en lösning: med hjälp av buntbant, tältlinor (sorry Crille) och en utkarvad skåra skapades en lösning för att hindra sulorna från att lossna ytterligare. Genom vila, stretching och tre frystorkade middagar intagna med två timmars mellanrum försökte vi nu ladda om inför morgondagens jaktstart.
På söndagsmorgonen meddelade funktionärerna att den ordinarie bansträckningen över Sydtoppen inte kunde genomföras på grund av dåligt väder. Det blev lite snärjigt med att få ihop Henkes skor, hinna med att skita och att rita in den alternativa sträckningen. Vår vän och hängivna supporter Tove i funktionärsteamet var farligt nära ett nervsammanbrott när vi i god tid (fem sekunder före start…) äntrade startfållan.
Tidig start och isande kall motvind påverkade tempot upp till den första kontrollen. Trots det lyckades vi utöka försprånget något. På väg till andra kontrollen hade vi många att passera då masstarten hade gått 15 minuter före vår start. Upp till banans högsta punkt, i Kitteldalen, var vi i ledning. Vi förstod här att tävlingsledningen fattat rätt beslut att inte låta sträckningen gå över Kebnekaises topp. Redan här vid 1200 meters höjd snöade det.
I utförslöpningen blev vi ganska snart omsprungna av ProffsPoolen (Martin Nyström och Henrik Persson) som var helt brutala nedför. Vid Kebnekaise fjällstation var deras lucka fyra minuter och till kontrollen efter fastnade vi i videsnår vilket bidrog till att luckan växte till nästan sex minuter.
På den återstående sträckan till Nikkaluokta försökte vi hålla ett bra och jämnt tempo för att hålla hela vägen. Vi fick inga indikationer på om vi tappade eller tog in tid. Ungefär sju kilometer före mål när vi passerade en stor myr fick vi se Henrik och Martin 300-400 meter framför oss. Då lade vi upp taktiken. Det gällde att vara så pigg som möjligt när vi passerade dem och vi tryckte i oss varsin gel och fortsatte att trampa på i träsket. Det gällde att inte förivra sig och gå ifatt för fort och när vi tappade kontakten med dem i skogen blev vi lite missmodiga igen.
Väl ute på den sista lättlöpta traktorstigen var det bara att öka farten. Skulle vi hinna ikapp? Minuterna tickade på och inga konkurrenter i sikte. Vid sista kontrollen ca tre kilometer från mål var funktionärerna helt tysta. Vi gnetade på i vårt tempo och ca en och en halv kilometer före mål fick vi syn på dem 50 meter framför oss. Vi fick ny plötsligt förnyad energi. De försökte svara när vi passerade men deras krafter tröt och avståndet till mål blev tillslut 49 sekunder till vår fördel. En grymt skön seger!
Henrik Vuorinen och Pär Johansson
Team Uteliv/Kolmården Adventures |
 |
| Lyckliga vinnare av Fjällräven Extreme Marathon 2005. |
|
 |
| Målgång Dag 1. |
|
 |
| Matlagning i nattlägret. |
|
 |
| Segerintervju efter målgång i Nikkaluokta. |
|
 |
| Henke "Sulan" Vuorinen visar upp sin sko. |
|
| | |
|
 |
|
